lonngreat.blogg.se

Ett helt år har passerat sedan jag senast var inloggad på bloggen och vilket år det har varit... =)

Den största händelsen är naturligtvis att undertecknad ska bli pappa och detta faktum är den största anledningen till att jag nu sitter i sängen och skriver dessa rader. Jag känner att det kan vara roligt att skriva av sig lite tankar innan "Dagen D", tankar som man senare kan titta tillbaka på...

Matilda är nu i vecka 27 och veckorna från det att vi gjorde det första gravtestet har verkligen bara susat förbi. Visst har damen fått tampas med illamående och en del krämpor, krämpor som givetvis jag delat som åskådare  (det är långt ifrån roligt att maktlöst behöva stå och se på) men positivt är att vi faktiskt förskonats helt ifrån humörsvängningar =)

Två frågor har jag hittills fått besvara ett hundratal gånger: - När är det dags? samt - Hur känns det?
Den första frågan är relativt enkel att besvara... Om allt går som planerat så landar vi en dotter den 20e Augusti, värre är det med den andra frågan. Man skulle kunna tro att det borde kännas mer, många tror nog att man slits mellan euforisk lycka och förtvivlan, att man är jättenervös och stolt etc. etc. Jag talar givetvis bara för mig själv och personligen kan jag dock konstatera att det inte känns så mycket, anledningen till detta är nog det overkliga i situationen, jag tror inte att jag kommer förstå förrän jag håller det lilla livet i mina armar.

Jag vet att jag ska bli pappa men jag kan inte identifiera mig in i rollen, även om jag tror och hoppas att jag kommer bli en riktigt bra farsgubbe. Jag längtar, jag känner en stor stolthet samtidigt som vardagen kantas med en portion oro. Det ska ju sägas att jag, även om jag kanske inte visar det, känner någon avgrundsdjup beskyddarinstikt över Tilda och barnet. Har du som läser t.ex. ställt dig frågan om huruvida du skulle kunna dö för någon du älskar? Hade jag ställt mig frågan för ett år sedan så hade nog svaret varit NEJ... oavsett hur mycket jag än älskar någon så skulle jag nog i stundens hetta hålla mig eget liv högst... så är det dock inte längre... på riktigt alltså... en sjuk insikt... men skön på samma sätt. Antagligen är detta något biologiskt... vi är skapade för att skydda vår avkomma.

Saker på agendan just nu:
*Autumn Falls har splittrats, jag letar efter nya forum där jag kan syssla med musik.
*Tilda och jag letar ganska passivt lägenhet... Hittar vi något bra så byter vi nog men vi tar det ganska lugnt.
*Det börjar bli dags att skaffa barnvagn.
*Det börjar bli dags att skaffa bil.
*Vi planerar Ullaredbesök för storhandling av bl.a. babyartiklar.
*Jag längtar efter somarlov, det börjar närma sig =)